Jag kämpar...

och jag kämpar och jag kämpar mot frestelser! Nu tycks det vara tuffa tider. Tänker bara på den jävla chokladplattan som jag fick på jobbet midsommaren till ära. Den har spökat i min kappsäck sen lördag då jag begav mig till Chongqing. Lusten för det söta blev återuppväckt på midsommarafton då jag fick smaska i mig glass, så nu har jag försökt hitta små grishål var jag eventuellt skulle kunna krypa igenom.

Lite patetiskt hur jag beter mig. I Chongqing satt jag och petade på chokladplattan, snusa på den ifall det skulle dofta himmelsk choklad igenom förpackningen, dagdrömde om smaken och funderade på att öppna bara lite i hörnet...allt skulle ju ändå gå i samma konkurs som på flyget till Kina. Jag nämligen föll för ALLA frestelser. Smaskade i mig choklad, åt några cupcakes, en croissant, två små glassar och så en bakelse till. Jag bara helt enkelt gav mig lov att falla lite lägre ner än bottnet. Och det värsta av allt är att jag int ens skäms. Nej! Har inte den minsta lilla skam i kroppen över det skedda, men fy fabian så skit jag mådde när vi anlände till hotellet i Kina tidigt på söndagmorgon. Magen krampade och jag visste inte åt vilket håll jag skulle ligga för att få det bäkvämt och mindre illa. Dumt huvud och snål så får den här flickans kropp lida. Tyvärr känner jag mig ändå allt för väl och vet att jag lär mig inget av det som skett. Det var inte första gången och inte sista heller. Alla som känner mig vet att jag är bottenlös i magen då det kommer till godsaker så jag kommer också i fortsättningen (inte under dieten dock) att ligga i fosterställning och oj voja mig över hur illa jag mår...

Som tur var det första gången under denna diet jag rasade och bestämde mig att det får också förbli den sista. Det är inte bara värt att kasta bort allt det jag åstadkommit hittills. Jag kunde motstå chokladfrestelsen i Kina så jag motstår den också nu! Det är fortfarande för mig jag gör detta och det är mitt eget beslut så jag vill verkligen lyckas. Inget är ännu förlorat och det uppmuntrade min tränare om också. Jag känner mig också så väl att jag vet att jag kommer att klara av det här - I really got this! Så med andra ord - det gör inget fast jag föll en gång hårt, låg en stund och funderad för nu har jag klivit upp igen och det betyder att jag är lite starkare än igår.

Det är väl ok och äta den ifall den går via vågen precis som all min andra mat?!

Cheat meal

Midsommarafton och jag fick en cheat meal. Dvs. en fuskmåltid då jag får äta nånting som INTE hör till dietplanen. Har haft lite problem med matsmältningen de senaste veckorna så fick lov att ge kroppen en ordentlig chockbehandling med lite extra mat. Vågen har visat exakt samma tal varje måndag morgon i tre veckors tid medan magen har varit trög så nånting måste göras. Det är nämligen bara tre månader kvar till kvalen så nu är det ytterst viktigt att allt funkar med mat och träning. Tyvärr har nog mitt jobb en liten negativ inverkan på dieten. Skiftesarbete, tidskillnader, matbegränsningar till utlandet...you name it! Allt detta gör att allt går lite trögare till, men som tidigare sagt så med rätt attityd klarar jag nog av detta.

Igår fick det i varje fall bli en ordentligt stor måltid med grillmat och så förstås glass till efterrätt. Nu hoppas jag bara att glasslasset gör sitt, alltså sätter fart på fettförbränningen. Och o så himmelskt glassen smakade, men usch så trött jag var imorse. Det kändes nästan omöjligt att få upp ögonen idag och kan säga att jag känner mig rätt tung och seg i hela kroppen. Där ser man igen vad sockret gör när man vant sig bort från det. Tur går den här tunga känslan över och kan säga att mina grönpulver etc. smakade bättre igen imorse efter gårdagens frosseri. Fitlife - I like that shit!

Bild: Google.

Bild: Google.

En av mina favorit glassar  <3

Lite första hjälp för sockertrötta och svullna ögon.

I lördags

På lördag förmiddag kom jag hem från New York. Var så fruktansvärt trött efter flyget för min kropp har nämligen haft det lite svårare att återhämta sig efter att jag flygit en resa västerut. Inget desto värre som inte skulle gå över med tillräcklig vila. I varje fall, efter min "lilla" tupplur var det dags att bege sig mot Helsingfors. Det var kalasdags och ett ypperligt tillfälle att träffa kära vänner man träffar allt för sällan. Alla var på gott humör som vanligt och det att jag ännu var lite trött och trög, glömde jag bort efter att jag sett allas glada miner och gjort min kramrunda.

En del av kalasfolket begav sig ut till Rhododendronparken i Haga. Så skönt att komma ut i friska luften i gott sällskap! Där gick vi och beundrade blomsterprakten, skarttade och fotograferade varandra och blommorna. Såklart måste jag ju avvika från stigen lite grann för att få ett bra foto på den pinkaste rhododendron i parken så varför inte samtidigt också posera i buskarna. Endel får sitt straff genast; rits rats och där sprack mina byxor i baken! O, det ljuva skratt som bröt ut efter denna episod. Tror det skrattet ännu också ekar kvar i parken...

Födelsedagsbarnet hade fått en slackline i födelsedagspresent och såklart skulle den testas till näst. Upp med linan och efter det skulle alla i tur och ordning upp på linan. Alla med olika stilar och olika tekniker. Super roligt för både stora och små fastän det inte var så enkelt i början. Efter lite övning och goda kämpare runt omkring började det gå bättre och bättre så till slut kan man inte annat än lyckas.

Väntar så på nästa gång och tack för ett super kalas!

Holy crap!

Jag insåg precis att det är under fyra månader till tävlingarna! Gick i god tro att det är först i oktober jag ställer mig på tävlingengscenen, men jag skall ju och kvala redan i slutet av september. Oj, oj, oj vilket pirr det blev i magen nu, ett sånt där superduper woopwoop-pirr. Och vet ni vad? Idag är det första dagen de tar emot anmälningar till höstens tävlingar. Nånting jag har väntat på sedan januari då jag köpte min tävlingslicens. Visst känns allt detta lite ofattbart ännu, fastän jag är på god väg mot min dröm.

Bild: Google.

En liten gnutta kärlek

När jag packar min resväska och ska på en längre arbetsresa är han där nyfiket och nosar och vill vara nära. När jag svänger ryggen för att hämta nånting, kan han ta ett par strumpor eller t.o.m. en rock ur resväskan. Han vill väl inte att jag ska åka och han gör det inte så lätt för mig att åka iväg varje gång heller. Tur har han den bästa storebror Roope och käraste K hemma, vilket betyder att jag har inga bekymmer i världen att åka iväg.

När jag kommer hem från min resa följer han mig överallt och lägger sig ner och vilar så nära mina fötter han kan. Också storebror Roope kommer rusande emot och pressar sitt huvud i famnen på mig. Kärlek!

Här har min lilla guldklimp följt med mig in på toaletten. <3

Body fitness

Det är väl dags att uppdatera lite info kring mitt tränande och vad som väntar sig i september-oktober. Jag skall ju och tävla i body fitness om allt går bra! Och klart allt ska gå bra med rätt attityd och fokus. Det känns bara lite overkligt ännu när det är första gången någonsin jag förbereder mig inför något så här stort.

Min tävlingsdiet började i början av april samtidig med en seg influenssa. Vilket sammanträffande! Just då kändes allt lite omöjligt och trögt, men nu är jag på god väg och känner mig ytterst motiverad. Snart 7 veckor diet bakom och ännu 20 veckor framför. Låter kanske galet, men detta är nu min vardag och någonting jag brinner för.

Träningspass kör jag 6-7 st i veckan - fyra pass på gymmet, en "hemmajumppa" och så några länkar till. Träningspassen löper jätte bra och funkar för tillfället utmärkt tillsammans med dieten. Har gott om energi till träning och orkar också bra på jobbet fastän hungerskänslan alltid emellan smyger fram. Klarar bra av känslan (fast det inte alltid är så roligt) och det är ju ett klart tecken på att förändringar sker i kroppen. Lite kilon har också försvunnit, men det är inget märkvärdigt ännu. Ser själv nästan inga förändringar ännu när jag ställer mig framför spegeln förutom att vätskefylld svullnad försvunnit. Still a looooooong way to go but this is so awsome!!!

Ni hao Xi'an

Då har lilla jag igen en gång besökt ett nytt ställe -  nämligen Xi'an i Kina. En gammal stad med en väldigt lång historia och som nuförtiden är ett väldigt populärt turistmål. Här bor nästan 8,5 miljoner invånare, vilket betyder ca 850 invånare per kvadratmeter. Liten skillnad från vårt lilla Finland med lite på 16 invånare per kvadratmeter.

Den här gången när jag var ute och strosade bland vimlet på gatorna och den alldeles tokiga trafiken, iakttog jag inte bara landskap och arkitektur, utan också människor och deras sysslor. Rätt intressant att fånga någon annans stund utan att de märker av det eller hur de reagerar med förundran, ett leende eller med en grimas när de ser kameran.