Jävla herr Parkinson! Jag är så arg på dig! Du tog min mamma ifrån mig.
Du tog henne från mina systrar, hennes man, hela hennes stora kära familj.
Du tog henne från vänner och kollegor, vardagen, friheten.
Du tog henne från livet!
Det du inte tar, det du aldrig får är all den kärlek och uppmuntran hon gav,
hennes visdom och livsråd, hennes godhet och skönhet.
Du tar ej heller allt det andra goda som finns med oss i hjärtats varje slag.
Du får ej aldrig den styrka hon lämnade kvar, som får oss att öppna ögonen varje morgon till en ny dag fylld med hopp och små mirakel.
Din, Sabina.
Dikten skrev jag till din minnesstund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar