Set back

I lördags hände det. Jag bröt ihop för två minuter efter mitt träningspass. Fick mitt träningspass gjort fast det inte kändes som en av de bästa. Kändes rätt tungt mot slutet om jag är ärlig, men jag gjorde ändå allt till slut. När jag sen var klar kom tårarna och jag föll ner i desperationsgropen och satt sedan där en stund och tyckte synd om mig själv. Satt där och klämde på mina valkar - som för er andra ser ut som små obetydliga korvar, men för mig i just det ögonblicket kändes som stora jävlar som inte vill ge sig. Löjligt minst sagt! Jag vet, men alla skall vi ha våra svaga desperata stunder ibland och nu kom min. Pressen börjar smyga fram. Pressen att hinna bli i superform i tid speciellt nu när kroppen inte har viljat göra samarbete med mig. Och jag vet att det finns andra och större saker att bekymra sig om här i världen, trust me I know! Faktat är att just nu är den här processen en så stor del av min vardag vilket gör att min kroppsfixering är lite annorlunda. Och när du är ute och jagar dina drömmar då känns också de små motgångarna ibland otroligt stora. Jag ger ändå inte upp utan kör för fullt ända fram. Vart det sedan räcker ser vi sedan...

and never ever give up whilst chasing your dreams!