Grattis, igår

Igår ja blev vår lilla, bruna gris ett år! Dagen började förstås med att Bruno fick sin allra första födelsedagspresent. Vilken lycka när han rev upp sitt paket och hittade en rosa mjukisgris i. Hopp och skutt, fart och fjong blev det minnsann i våra knutar. Sedan blev det en lång och hurtig morgonpromenad var herr huggorm hade slingrat sig fram på vägen för att gratulera, huj! Resten av dagen blev det som vanligt bus ute på gården och vila under äppelträdet. Till kvällsmaten blev det en liten bulle till efterrätt åt både Bruno och Roope. Brunos bulle var ju förstås pyntad med ett litet ljus. Vi stora barn, med andra ord jag och K, åt glass i stora lass. Alla var med andra ord glada, nöjda, mätta och belåtna!

Födishjälten skall ju också fotograferas på sin stora dag. Det är bara lite svårt ibland att fota ett levande objekt som är både nyfiken och livlig. Rätt bra lyckades jag ändå och självklart ville Roope också vara med.

Bruno mealts my heart, igen!

Idag är det exakt en månad sen vi var i Fiskars med Bruno. Han hade tid till härliga veterinär Annukka på Fiskars Vet för att få bort sina tandförlängningar. Vi besökte Fiskars i Januari senast och då var det ett lite större ingrepp som Bruno undergick. Det kan du läsa om här.

Det gick till som tidigare - vi diskuterade tillsammans med Annukka vad som kommer att göras, hon tittade noga på Brunos bett före ingreppet och sedan lämnade vi honom i goda händer för en timme.

God morgon!

Vet inte om jag eller Bruno var tröttare denna tidiga morgon...tror det var jag.

Fiskars Vet.

Vi gick en sväng ut på stan i den ruskiga vårvinden, burr. Synd att det var så ruskigt ute, igen! Vi hade gärna bekantat oss med staden lite bättre den här gången för det finns så mycket att se och uppleva. Fiskars verkar så förtjusande, speciellt med tanke byns historia; ett riktigt kulturarv. (Här finns lite bilder från senast). Nå, jag tror inte heller att vi skulle ha gjort en så omfattande runda på en timme så vi bestämde oss ganska snabbt att det nog var på sin plats med en varm kopp kaffe. In till samma ställe som senast. Efter att sen kaffemuggarna var tömda och K hade läst Helsingin Sanomat klart var det bara att sakta traska iväg till vår lilla patient. Passade samtidigt på att fotografera lite och öva på att använda mitt nya objektiv.

Fiskars Village.

Iittalas härliga muggar. Så fint med finsk design.

Gamla tvättstugan som nu är Laundry cafe bar.

Tornursbyggnaden.

Loket Lilla bässen.

Visst känns det lite lessamt i hjärtat att se sin lilla gris ligga nersövd. Som tur går den känslan snabbt över och speciellt när man hör att allt gått bra. Det som gjordes denna gång ja, var att veterinären slipade bort förlängningarna. Med hjälp av förlängningarna skulle Brunos undre hörntänder sätta sig på yttre sidan av gommen, så att de inte längre borrar in sig i övre gommen och gör illa. Förlängningarna hade han lite på två månader och allt gick fint under den tiden, just precis som det var tänkt och planerat.

Här ser man tydligt hans överbett.

Här har vi det fina slutresultatet!

Nu får vi bara hoppas att det håller och att det faktist förblir en funktionell deformitet livet ut.

Bruno har nog varit så duktig under hela processen, ända sedan första tandoperationen då han bara vara tre månader gammal. Han har inte visat några tecken på att han skulle ha lidit av ingreppen, utan tvärtom och det är ju det som är viktigt. Han är en glad, ivrig och nyfiken valp som nästa vecka fyller ett år. Då blir det kalas minsann för hela slanten.

Tack Maj...

Jag ska minnsann inte glömma att säga tack till maj månad, så tack för

säsongens första grillkorv

och jätte effektiva träningspass,

nya terrassplank,

ny trappa, påbörjade gårdsprojekt och världens duktigaste K <3.

promenader i vackert vårväder

och i frisk kvällsluft.

bästa möjliga veterinärvård.

tid att öva...

på fotografering...

med nya objektivet.

Rufus 10:de födelsedag

och mera utebus.

knytkalas och dans i goda vänners sällskap.

Kroppsbild

Jag var här om dagen på mitt livs första fettprocentmätning. Sjäv hade jag trott och antagit att min fettprocent ligger närmare 30%. Jag hade så fel när resultatet visade 20,3%. Jag är så lycklig och nöjd med detta resultat, speciellt också när muskelmassan visade sig vara stor. Det har med andra ord lönat sig att jobba hårt på gymmet, fundera nogrannt på vad man stoppar i sig och målmedvetet jobba mot sina mål. Nu fick jag en stor belöning och en mellanetapp är nådd.

Samtidigt är det lite lessamt att märka att man haft fel uppfattning om sin form. Kan inte säga att jag har en förvrängd kroppsbild direkt, men en viss blindhet finns helt tydligt. Hur blir man så blind då? Det är ju inte fråga om att jag inte skulle tycka om mig själv eller vara missnöjd med det jag åstadkommit så långt, utan tvärtom. Ändå tycks det vara svårt ibland att se de otroliga förändringar som skett de senaste åren. Det är ju helt klart att man inte själv märker förändringar på samma sätt som andra; man ser sin egen spegelbild dagligen och då är det svårt att se små förändringar och alla stora förändringar sker oftast väldigt, väldigt långsamt.

Efter att jag nu tagit mig en liten funderare, vet jag svaret till min blindhet. Det är fråga om min växande hunger! D.v.s. när man efter allt hårt arbete och insats väl börjar märka sin utveckling och ser förändringar i sin kropp vill man ha mer. Man vill bli bättre på det man gör och man vill ha strörre och synligare resultat samt mer krävande mål att nå. Detta fenomen kallar jag för passion. Människan är väl aldrig nöjd, men måste man vara det då? Alltid måste vi ju sträva mot nånting så varför inte då sträva mot mål man själv satt upp, mål som man verkligen måste jobba hårt för. Tänk, vilken belöning det sedan är när du når ditt mål och jag tar gärna emot sådana belöningar fast livet ut.

Så med andra ord tycker jag det är helt okej i mitt fall att jag varit lite blind för min egentliga form. Jag fick nu svart på vitt att jag är en atletisk kvinna och det är det som jag har jobbat för. Härifrån blir det perfekt att fortsätta mot nya och ännu tuffare mål. Passionerat!

Med hjälp av denna bild antog jag min fettprocent. Kanske inte den bästa idén, men varför annars har vi internet :)
Bild: Google.

Atlet vs modehusens modell. Vad är i ditt tycke?
Bild: Google.

Även om jag har mål när det kommer till mitt utseende, kan jag också ta det lugnt utan att tänka på fettprocenter och kalorier. Det kallas för sunt bondförnuft och att kunna lyssna på sig själv och sin kropp. Det att man är målmedveten betyder inte att man är fanatisk och helt från vettet.